Språklagen 2009:600

När sommaren 2019 är här har tio år passerat sedan språklagen (2009:600) trädde i kraft. Efter en längre process med diverse språkpolitiska diskussioner, förslag och utredningar antog Sveriges riksdag slutligen den så kallade språklagen, som började gälla från 1 juli 2009. Men vad innebär egentligen språklagen? I den här artikeln kan du läsa mer om språklagen och dess innehåll.

språklagen 2009, klarspråk, språkgranskning

Vad är språklagen?

Språklagen är en ramlag, vilket innebär att lagen uttrycker övergripande riktlinjer för svensk språkpolitik. Men den reglerar inte arbetet på detaljnivå. Den pekar endast ut ett antal allmänna mål och principer som ska gälla inom den offentliga sektorn. Språklagen anger direktiv för den offentliga verksamhetens arbete med, och förhållningssätt till, det svenska språket, det svenska teckenspråket samt våra fem nationella minoritetsspråk. På så vis slår språklagen vakt om det svenska språkets status och den språkliga mångfalden i Sverige. Nedan ska vi se närmare på delar av innehållet i språklagen.

Svenska är huvudspråk i Sverige

Språklagen består av totalt 15 paragrafer, varav den fjärde, 4 §, slår fast att det svenska språket är huvudspråk i Sverige. 4 § utvecklas av 5 § som förklarar att: ”Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden”. Det här betyder att den som bor i Sverige ska kunna använda svenska inom alla delar av samhället. Alla som är bosatta i Sverige ska också ha tillgång till det svenska språket. Det innebär att alla ska få möjlighet att dels lära sig svenska, dels utveckla sina färdigheter i svenska. Det sistnämnda styrks vidare av 14 §: ”Var och en som är bosatt i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska”.

Det allmännas ansvar i språklagen

Alla aktörer inom offentlig verksamhet (eller det allmänna), samt andra som utför arbete i det allmännas tjänst, har en skyldighet att följa paragraferna i språklagen. (Till det allmänna hänförs alla aktörer inom den offentliga verksamheten, såväl staten, kommunerna som landstingen.) Att det allmänna bär ansvaret framgår framför allt i 6 §: ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas” och 15 §: ”Det allmänna ansvarar för att den enskilde ges tillgång till språk enligt 14 §” (se 14 § ovan).
 

Språklagen ålägger dessutom myndigheterna ytterligare skyldigheter. Enligt 12 § har dessa ”ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas”. Det innebär att myndigheter ska arbeta för att hålla svenskan à jour med aktuell terminologi inom diverse fackområden. Om svenskan ska kunna användas i hela det svenska samhället (5 §) krävs att språket är uppdaterat inom samtliga samhällsområden.  

Klarspråk

I språklagen återfinns också den så kallade ”klarspråksparagrafen”. Det är 11 § som lyder: ”Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt”. Det språk som används inom offentlig verksamhet ska helt enkelt vara lätt att förstå för alla, oberoende av den enskilde individens utbildningsnivå och bakgrund. Den som letar efter information online på en myndighets hemsida ska klara av att läsa och förstå webbtexterna där. Den som får ett beslut hemskickat på posten ska kunna begripa vad beslutet innebär. Språket ska var tydligt och innehållet ska vara enkelt att ta till sig. Den myndighet som behöver hjälp med klarspråk kan få hjälp med språkgranskning.

Teckenspråk och minoritetsspråk

Därutöver förtydligar språklagen även den offentliga verksamhetens ansvar för det svenska teckenspråket och våra nationella minoritetsspråk. I 7 § slår lagen fast att: ”De nationella minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska”. Dessa språk tilldelas alltså en speciell status vid sidan om svenskan. Vidare utvecklar 8 § att ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken”. Den offentliga verksamheten har således ett stort ansvar för minoritetsspråkens framtid. Samma ansvar uttrycks även beträffande det svenska teckenspråket i 9 §: ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket”. Teckenspråket skiljs således från minoritetsspråken, men tilldelas ändå samma status. Den offentliga verksamheten ska alltså arbeta med att bevara och utveckla både det svenska teckenspråket och de fem minoritetsspråken.

Sammanfattning av språklagen

Först och främst slår språklagen (2009:600) fast att svenska är huvudspråk i Sverige och att svenska ska kunna användas inom alla delar av samhället. För att uppnå detta har den offentliga verksamheten bland annat ansvar för att alla som bor i Sverige får möjlighet att lära sig svenska och att det svenska språket utvecklas och hålls uppdaterat, även inom specialiserade fackområden. Inom offentlig verksamhet finns dessutom ett krav på att den svenska som används ska vara enkel och begriplig; all information från myndigheter ska paketeras i ett lättillgängligt språkligt format. Utöver bestämmelserna om det svenska språket innehåller språklagen också ett antal paragrafer som ger särskild status och skydd åt fem minoritetsspråk samt det svenska teckenspråket.


   Charlie Kihl

textlyft, korrekturläsning, språkgranskning

Läs mer om språklagen:

Språklag (2009:600). Sveriges riksdag, Kulturdepartementet.

SpråklagenInstitutet för språk och folkminnen.  

”Ni ska skriva enkelt – det står i lagen” (2014) av Andreas Nord och Lena Lind Palicki. Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet.

Att skriva är en viktig del av livet, och du kommer att avkrävas prov på denna förmåga både i skolan, arbetet och i det privata. Därför behöver du kunna skriva en bra text. Här kan du läsa hur du lyckas med texten.

Antagligen har du hört talas om den röda tråden. Troligtvis av en lärare i grundskolan eller på skrivkurs. Men vad menas egentligen med den röda tråden? Och hur väver man in en röd tråd i texten?

För skribenten är det (oftast) självklart vad orden i texten syftar på. Men ibland kan otydlig syftning göra läsaren förvirrad. Ofta handlar det om syftningsfel med små ord exempelvis som eller sin/sitt.

Varje viktig text är värd lite extra uppmärksamhet. Innan du skickar in exempelvis din C-uppsats kan det vara en god idé att låta en språkgranskare kontrollerna att språket är korrekt och att hela texten håller hög kvalitet.

Kommentera artikeln

Behöver du hjälp med korrekturläsning och språkgranskning?