Vad är språklagen?

Efter en mängd språkpolitiska diskussioner, förslag och utredningar antog Sveriges riksdag slutligen den så kallade språklagen (2009:600), som började gälla 1 juli 2009. I sommar har alltså tio år passerat sedan språklagen trädde i kraft. Men vad är egentligen språklagen, och vad innebär paragraferna i den? Här kan du läsa mer om språklagen och dess innehåll.

språklagen 2009, klarspråk, språkgranskning

Vad är språklagen?

Språklagen är en så kallad ramlag, vilket innebär att lagen anger ett antal övergripande riktlinjer för svensk språkpolitik, utan att reglera arbetet på detaljnivå. Lagen pekar bland annat ut ett antal allmänna mål och principer som ska gälla inom den offentliga sektorn. Språklagen ger direktiv för hur den offentliga sektorn ska arbeta med, och förhålla sig till, det svenska språket, det svenska teckenspråket samt våra fem nationella minoritetsspråk. På så vis slår språklagen vakt både om det svenska språkets status och den språkliga mångfalden i Sverige. Nedan ska vi se närmare på delar av innehållet i språklagen.

Svenska är huvudspråk i Sverige

Språklagen består av totalt 15 paragrafer, varav den fjärde paragrafen slår fast att det svenska språket är huvudspråk i Sverige. Den fjärde paragrafen utvecklas av paragraf fem, som förklarar: ”Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden.” Det här betyder att den som bor i Sverige ska kunna tala eller skriva svenska inom alla delar av samhället. Alla som är bosatta i Sverige ska också ha tillgång till det svenska språket. Det innebär att alla ska få möjlighet att dels lära sig svenska, dels utveckla sina färdigheter i svenska. Det sistnämnda styrks vidare av paragraf 14: ”Var och en som är bosatt i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska.”

Det allmännas ansvar i språklagen

Alla aktörer inom offentlig verksamhet (eller det allmänna), samt andra aktörer som utför arbete i det allmännas tjänst, har en skyldighet att följa paragraferna i språklagen. (Till det allmänna hänförs alla aktörer inom den offentliga verksamheten, såväl staten, kommunerna som landstingen.) Att det allmänna bär ansvaret framgår framför allt i den sjätte paragrafen: ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas” och paragraf 15: ”Det allmänna ansvarar för att den enskilde ges tillgång till språk enligt 14 §” (se ovan).
 

Språklagen ålägger dessutom myndigheterna ytterligare skyldigheter. Enligt paragraf tolv har dessa ”ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas”. Det innebär att myndigheter ska arbeta för att hålla svenskan à jour med aktuell terminologi inom diverse fackområden. Om svenskan ska kunna användas i hela det svenska samhället krävs att språket är uppdaterat inom samtliga samhällsområden.  

Klarspråk

I språklagen återfinns också den så kallade klarspråksparagrafen. Det är paragraf elva, som lyder: ”Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.” Det språk som används inom den offentliga sektorn ska helt enkelt vara lätt för alla att förstå, oberoende av den enskilde individens utbildningsnivå och bakgrund. Den som letar efter information online på en myndighets hemsida ska klara av att läsa och förstå webbtexterna där. Den som får ett beslut hemskickat på posten ska kunna begripa vad beslutet innebär. Språket ska var tydligt och innehållet ska vara enkelt att ta till sig. Den myndighet som behöver hjälp med klarspråk kan söka hjälp med språkgranskning.

Teckenspråk och minoritetsspråk

Därutöver förtydligar språklagen att den offentliga verksamheten har ett ansvar för det svenska teckenspråket och våra nationella minoritetsspråk. I paragraf sju slår lagen fast att ”De nationella minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska”. Dessa språk tilldelas alltså en speciell status vid sidan om svenskan. Till detta lägger den åttonde paragrafen till att ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken”. Den offentliga verksamheten har således ett stort ansvar för minoritetsspråkens framtid.

Samma ansvar uttrycks även för det svenska teckenspråket i paragraf nio: ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket.” Teckenspråket åtskiljs således från minoritetsspråken, men tilldelas ändå samma status. Den offentliga verksamheten ska alltså arbeta med att bevara och utveckla både det svenska teckenspråket och de fem minoritetsspråken.

Sammanfattning av språklagen

Först och främst slår språklagen fast att svenska är huvudspråk i Sverige och att det svenska språket ska kunna användas inom alla delar av samhället. Det är den offentliga verksamheten som ansvarar för att alla som bor i Sverige får möjlighet att lära sig svenska samt att det svenska språket utvecklas och hålls uppdaterat, även inom specialiserade fackområden. Inom offentlig verksamhet finns dessutom ett krav på att den svenska som används ska vara enkel och begriplig – att all information från myndigheter paketeras i ett lättillgängligt språkligt format. Utöver bestämmelserna om det svenska språket innehåller språklagen också ett antal paragrafer som ger särskild status och skydd åt fem minoritetsspråk samt det svenska teckenspråket.


   Charlie Kihl

textlyft, korrekturläsning, språkgranskning

Läs mer om språklagen:

Språklag (2009:600). Sveriges riksdag, Kulturdepartementet.

SpråklagenInstitutet för språk och folkminnen.  

”Ni ska skriva enkelt – det står i lagen” (2014) av Andreas Nord och Lena Lind Palicki. Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet.

Att skriva är en viktig del av livet, och du kommer att avkrävas prov på denna förmåga både i skolan, arbetet och i det privata. Därför behöver du kunna skriva en bra text. Här kan du läsa hur du lyckas med texten.

Antagligen har du hört talas om den röda tråden. Troligtvis av en lärare i grundskolan eller på skrivkurs. Men vad menas egentligen med den röda tråden? Och hur väver man in en röd tråd i texten?

För skribenten är det (oftast) självklart vad orden i texten syftar på. Men ibland kan otydlig syftning göra läsaren förvirrad. Ofta handlar det om syftningsfel med små ord exempelvis som eller sin/sitt.

Varje viktig text är värd lite extra uppmärksamhet. Innan du skickar in exempelvis din C-uppsats kan det vara en god idé att låta en språkgranskare kontrollerna att språket är korrekt och att hela texten håller hög kvalitet.

Kommentera artikeln

Behöver du hjälp med korrekturläsning och språkgranskning?